Knapra piller

Den 20e April 2015 - Knapra piller

Jag skrev inte ett inlägg igår. Det var ett medvetet val. Jag försökte hålla mig borta från mitt rum i största utsträckning. Gick på en promenad med en vän och satte oss på en utsiktsplats. Det var väldigt stjärnklart, stjärnfall i massor och inte alls så kallt som jag trodde det skulle vara. Det var en behaglig kväll helt enkelt. 

Hade tid på vårdcentralen idag. Det gick lättare än vad jag trodde. Hade förväntat mig att det skulle vara lite motstånd, eller någon som inte riktigt lyssnade. Vilket självklart inte är sant, men känslan var så. Fick fylla i ett litet test som påminner om alla de tusentals internettest man gjort. "Tyder på svår depression" stod det på pappret. Gissar att det är höga betyg.

Har fått utskrivet en kur med anti-depressiva och en remiss till samtalsterapi. Det är nu det händer. Resan till att komma tillbaka till mig själv kan börja på riktigt. Om ungefär två-tre veckor får vi se om pillren fungerar. Är nervös över dom. Läst många skräckhistorier på diverse internetforum om personer som ätit anti-depressiva och hur allt bara brakat åt helvete och jordens undergång. Är lite nervös och smårädd för vad som kommer hända. Och ännu mer för det som kanske inte kommer hända. Det stod att man kunde må sämre i ett par veckor innan dom kickar in. Det är jag lite rädd för. Men det får visa sig. Nu är det en dag i taget som gäller.

Jag känner mig lite ledsen och frustrerad över att det känns som att det här tillståndet har ätit väldigt mycket av min ungdomstid. Det känns som att jag har schabblat bort så jävla många möjligheter och tillfällen, bara för att jag varit "trött" eller "inte orkat". Nu vet jag ju varför. Men jag önskar att alla andra förstod också. Nu är det för sent, men jag önskar verkligen att folk förstod att jag inte har något problem med dom, utan snarare bara med mig själv. Känns som väldigt viktiga år bara spolats ned i toaletten utan att jag ens märkt det.

Men den stela och laddade stämningen så fort jag pratar med någon fortsätter. Jag misstänker att även denna känslan bara sitter i mitt huvud, men den är inte rolig alls. Kan knappt prata med folk det senaste utan att bli orolig och småstressad. Vilket också är nytt för mig. Brukade aldrig ha problem med det. Gillar folk. Generellt. Egentligen. Dom flesta gånger.

Det är lite för sent för att vara uppe nu. Min hjärna har börjat spela upp alla favoritklipp när jag säger och gör något pinsamt och som jag borde skämmas över. Det och alla stunder där en chans och en möjlighet har glidit förbi mig totalt. Allt jag ångrar. Det är rena matinén i mitt huvud just nu.

Ska försöka sova nu. Godnatt människor där ute!