Skuld?

Den 17e April 2015 - Skuld? 

Jag var nära på att inte skriva något idag. Inte för att jag inte orkat, utan för att jag lyckats få en tid på vårdcentralen och för att jag haft ett längre samtal idag. Så jag känner mig "bättre". "Bättre" här är en ganska flexibel term som varierar med vart det är man utgår ifrån, men jag sitter inte och gråter till filmtrailers i vilket fall. Vilket ändå känns som ett steg i rätt riktning. Mina vänner och familj har varit en stor hjälp dom senaste dagarna och jag är så jävla tacksam att dom står ut med mig.

Det kan vara svårt att se personer som finns runtomkring dig när du är som lägst. Jag vet att när jag mått som sämst så har jag nästan haft paranoida drag, där jag misstänkte min bästa vän för att spionera på mig åt en person jag hatade. Eller att alla försöker lura mig genom att vara snälla. Så jag drog mig tillbaka, in i mig själv. Vågade inte lita på folk för risken att dom skulle skada mig. Så rädd var jag.

För mig handlade det mycket om att jag kände att jag inte förtjänade deras vänlighet. Jag var så djupt inne i destruktiva tankar om mig själv, att jag inte kunde förstå hur någon skulle kunna vara snäll mot mig. Jag fick uppfinna anledningar i mitt huvud. Som spioneri-tanken eller "alla vill lura mig så dom kan skratta åt mig senare". Så overkligt var det för mig att jag nästan hellre trodde på en massiv konspiration emot mig, än att någon faktiskt ville mig väl.

Jag kan ibland också känna en extrem skuld gentemot personer som bryr sig om mig. Att jag bara besvärar, att det måste vara jobbigt för alla andra att höra på mitt självömkande och klagande dag ut och dag in. Eller ännu värre, om folk faktiskt är oroliga. Det betyder att folk lägger ned tid på att må lite dåligt över mig eller har ägnat tankar åt det.

Det här är svårt att förklara för mig. Jag vet inte varför, men det händer i vilket fall. Och det kan hända över minsta lilla. Säg att jag säger ett skämt fel eller råkar gå före i en kö, eller avbryta någon som pratar. En blixt av skuld slår ned i magen på mig och allt knyter sig. Den ångesten ligger ofta kvar i mig när jag träffar dom igen. Alla småsaker som jag kommer ihåg spelas upp framför mig. Kanske därför jag känner mig skyldig gentemot folk. För jag ser allt jag gjort för att "fela" dom. Även om dom knappt bryr sig eller har glömt det för länge sedan.

Börjar bli för trött för att skriva mycket mer idag. Ha det bra därute!