Motivation

Den 15e April, 2015 - Motivation

Märker redan nu att det här kommer bli en utmaning för mig. Min motivationsnivå ligger lågt. Riktigt lågt. Funderade på att bara skita i det. "Det kommer aldrig bli något bra av det här ändå" tänkte jag. Men tanken här är inte att det ska bli bra. Det här är i första hand för min egen skull. Det här är också en sak som kan vara fruktansvärt frustrerande med att omge sig med människor som mår så här. Den totala bristen på motivation och vilja.

Vi har alla upplevt känslan när man inte är motiverad för fem öre. När man bara, enbart vill göra något annat. Du har blivit inbjuden till en fest. Du har lovat att komma. Föreställ dig dom värsta människorna du vet. Om du inte har några bra exempel, hitta på några riktigt hemska. Sådana där som smaskar med öppen mun, bara pratar om väder, husdjur eller sina barn. Äckliga gubbar med sunkiga åsikter. Skrikiga moraltanter. Valfri politisk ungdomsförening. Vad som än får dig att bli lite irriterad och trött.

Föreställ dig dom. Se dom klart i huvudet. Föreställ dig alla dessa människor i samma rum. Föreställ dig nu att dom ska på samma fest du ska på. Det regnar ute, du har film och snacks hemma. Soffan är mjuk och varm. Och du måste gå om fem minuter.

DEN känslan beskriver lite hur jag känner inför allt.

Varje handling och aktivitet blir för mig en lång och komplicerad process med många steg som alla är fruktansvärt omständliga. Något så enkelt som att duscha blir en kamp. För min del bottnar det kanske i att allting känns så jäkla värdelöst och menlöst. Varför ska jag duscha när jag ändå blir smutsig igen? För vems skull ska jag duscha? Min egen? Jag hatar mig själv ändå. Inte som att en dusch kommer göra det bättre. Jag förtjänar inte en dusch. Jag orkar inte. Det blir som ett högt alpint berg du måste bestiga. Ju högre du kommer desto tunnare blir luften. Några motionerande pensionärer med stavar går om dig. Det hjälper inte.

Allt det här kommer igång i huvudet och gör hela processen, som egentligen bara är att klä av sig, skölja av sig, gå ut, klä på sig (alternativt steg) och fortsätta med min existens, till en fruktansvärt krävande och uttömmande kamp. En bergsklättring. Bara för att övertyga mig själv att duscha. 

Samma sak med att gå upp på morgonen. Eller att få sig själv till att laga mat eller att äta. Eller att tvätta.

Det känns ibland som att jag håller mitt riktiga jag inspärrat någonstans i min kropp. Den där människan som kan, vill, orkar och står ut. Och den människan vill ut. Den river, klöser och skriker. Jag känner frustrationen. "Varför kan jag inte bara göra saker? Varför gör jag så här mot mig själv? Kommer det alltid vara så här? Varför kan jag inte vara normal?".

Naturligtvis lyssnar man inte. Den har blivit ännu en stämma i en redan stor kör med röster inom en som alla tävlar om vem som kan ge mest skuld och slänga mest skit.

Tack för den här gången!