Star Wars

Den 16e April - Star Wars

Den här dagen har varit väldigt tung. Har börjat med att boka tid på vårdcentralen, men det visar sig vara krångligare och jobbigare än jag hoppades på. Som tidigare inlägg nämnt, man får problem med motivation och att aktivera sig. Därav blir det extra krångligt.

Har också dragit mig tillbaka idag. Tackat nej till att träffa vänner för att sitta på mitt rum i mörkret och försöka njuta av att spela datorspel istället. Varje gång det händer känns det som ett nederlag. Ännu en möjlighet förlorad till mitt jävla tillstånd och min jävla, jävla hjärna. Spelandet kändes torrt, ensamt och meningslöst. Men jag gjorde det i alla fall, för att ha något att fokusera mina tankar på så dom inte glider in i dom väletablerade synapser som triggar självhat och tvivel.

Men. Sen släpptes den nya teaser-trailern för Star Wars. Och jag såg den. Det kändes som en pust av frisk luft i ett kvavt och varmt rum. Bara en liten pust.

För ett par minuter försvann jag in i en annan värld. Jag var tio år igen. Det kändes så. Ren och skär förväntan och förundran. En välbehövlig påminnelse om att det inte alltid behöver vara så här. Att det inte alltid varit så här heller.

Jag tänker på mig själv som barn. Vart fan tog han vägen? Jag var inte alltid så här. Jag minns det, även om det känns oändligt avlägset. Hur fan kunde det bli så här? Sakerna som jag ibland tänker och mina tankar om mig själv. Allt det säger jag ju till mig själv. Till den lilla pojken som satt vid teven och såg på Star Wars för första gången med stora ögon. Till den pojken som älskade att springa runt i skogen och utforska och leka. Pojken som tyckte att livet var ett äventyr och att det alltid fanns saker att upptäcka. Pojken som inte visste hur det såg ut i världen och som alltid trodde det bästa om alla. Den arga pojken. Den ledsna pojken. Den glada pojken. Hur fan kan jag göra så här mot honom? Hade han förstått? Hade han fattat? Jag kan se framför mig hur han tittar på mig med tårfyllda ögon. Och jag vill bara säga att det inte är mitt fel att det blir så här. Det bara händer. Förlåt mig. Helvete förlåt mig. Jag vill skrika det till honom. Till alla. Till mig själv.