Jag måste bli bättre på titlar

Den 18e April 2015 - Jag måste bli bättre på titlar

Har tackat nej till många sociala möten idag. Det känns både väldigt, väldigt skönt och väldigt jobbigt. Jag önskar att jag hade energin och viljan att vara överallt samtidigt, men det går inte som det är just nu. Jag vill inte att folk i min närhet ska tro att jag har tröttnat på dom eller att jag inte är tacksam mot dom. Det känns som det börjar bli så för varje sak som jag tackar nej till i sista minuten. Men jag kan verkligen inte hjälpa det. Det är så jag fungerar just nu. Men jag kan inte hjälpa att tänka att jag antagligen sabbat varenda chans att lära känna nya människor i min omgivning. Chanser jag aldrig kommer få tillbaka och kommer ångra resten av livet. Att just på någon av dom tillfällena skulle jag träffa rätt människor och hela mitt liv skulle lösa sig och allt skulle bli perfekt och fjärilar, solsken och mjukglass till alla. Och jag sitter hemma i mörkret och tittar på skitfilm, halvnaken och smutsig. Så känns det.

Har slarvat med att äta denna helgen. Som allt annat blir det en fruktansvärt omständig process. Lyckades handla och laga mat senare på dagen, men det tog alldeles för lång tid. Hade också tomt på kontot. Något som måste ha hänt mellan jag kollade hur mycket pengar jag hade, och när jag skulle betala. Blev tvungen att låta en vän som följde med betala en del av maten.

Det kändes fruktansvärt. Mår fortfarande dåligt över det. "Kan inte ens hantera sin egen ekonomi." "Vilken jävla äcklig loser du är. Jag orkar inte." går tankarna.

Vill äta ännu mindre nu, för jag borde inte ens ha den här maten för att jag är för jävla korkad för att ens kunna kolla mitt jävla konto i tid. Som alla andra jävla människor på jorden verkar klara av helt fint. Men jag är uppenbarligen helt jävla infantil. Försöker tränga undan det och fokusera på verkligheten så gott det går, men det var så jävla oväntat och ett sånt nederlag personligen att det är svårt.

Pratade med en anonym främling på internet som behövde stöd i att ringa och söka hjälp hos vårdcentralen. Skrev hur jag hade upplevt det och att det inte alls är så svårt eller läskigt som man känner. Fick svar nyss att personen verkligen hade uppskattat det jag skrev och kände sig optimistisk och viljan att bli bra. Vi skulle försöka hålla kontakten anonymt under processens gång.

Det kändes väldigt skönt att den jävla skit jag känner kan göra gott hos andra som känner samma sak och att det faktiskt kan hjälpa. Det fick mig också att känna mig lite gladare över beslutet att skapa denna bloggen. Vi är inte ensamma, det vi känner går att fixa, det finns folk som bryr sig, och man måste konstant påminna sig om det. Och om jag kan hjälpa till med det genom att skriva ned hur jag känner här, så är jag mer än glad att göra det. Det känns lite betydelsefullt.

Tankarna över hur pass "intressant läsning" detta är för andra har också krupit fram. Helt ärligt så bryr jag mig inte helt. Den här bloggen är först och främst för min egen skull. Just nu i vilket fall. För att jag ska få ner vad jag känner i text för att det ska bli lättare att förstå, eller för att bara spy ur mig. Kvalitén på inläggen kommer variera, så är det. Så måste det vara!

Ha en bra kväll!