Det börjar

 Den 14e April, 2015 - Det börjar.

Idén till denna blogg föddes under ett besök till Luleå. Jag sitter på en småsunkig korvkiosk efter ett totalmisslyckande. Himlen är gråblek och regnblandat snöslask slår emot rutan där jag sitter. På andra sidan gatan står en ensam musikant och spelar sentimentala slingor på saxofon. Löjligt vemodigt. Sådär som man tror det bara kan vara i svenska kriminalfilmer.

Där föddes tanken. En utmaning och ett projekt som kan följa mig genom den här perioden. Kanske är det till nytta för andra. Kanske är det bara för min egen skull. Vi får se varthän det barkar.

Klockan är halv åtta på kvällen.
Jag kom nyss hem ifrån Luleå efter en lång och uttömmande tågresa. Det första jag gjorde var att gå och lägga mig. Sen åt jag. Sen gick jag hem igen. Hemma har jag slösurfat och tänkt igenom alla gånger jag misslyckats, gjort bort mig eller skämt ut mig. Sen har jag gått igenom den dagliga rutinen med att konstatera hur misslyckad jag är, hur jag sviker alla jag känner och hur ingen nog egentligen vill umgås med mig överhuvudtaget. Och jag har också gjort en blogg.

För en person som är utanför mitt huvud så kanske det här låter ganska hemskt, absurt, löjligt eller kanske bara ynkligt. Det är förståeligt. Det finns stunder då jag tycker detsamma. Men det är svårt att relatera till. När någon säger att dom är "deprimerade" så försöker man direkt att koppla det till egna erfarenheter och känslor. Men det är nästintill omöjligt att till fullo förstå hur en person som mig själv tänker utan att själv ha varit där för det här tillståndet liknar inget annat. Jag kan kanske ge en liten inblick i hur jag känner precis just nu.

För min del känns allting just nu hopplöst, värdelöst, tomt och kallt. Jag tänker ofta på om det är det här som är "livet" alla pratar om hela tiden och ifall det är den här "dagen som jag borde fånga" som man läser överallt. Ingenting för mig betyder något just nu. Mina hobbies känns meningslösa och banala. Mina vänner vill inte umgås med mig egentligen. Och när dom väl gör det så vill dom bara därifrån och tillbaka till sina egna, bättre, liv så dom slipper vara i min aura av smuts och äckel. Jag börjar ifrågasätta hela den här idén och att ingen kommer vilja läsa om sådant här. Jag känner mig som Kung Midas bortglömda kusin. Allt och alla jag rör blir till skit.

Jag är rationell nog att förstå att det här är bara mina känslor, och inte hur verkligheten faktiskt ser ut. Men att gå upp varje morgon med känslan av att all är meningslöst och att ingen vill titta på mig och övertyga sig om att gå upp ändå, tar energi. Att fortsätta dagen med samma tanke och träffa på kollegor och vänner, samtidigt som man tolkar varje signal som att dom vill fly från mig, tar ännu mer energi. Samtidigt som man ser varenda dammtuss, spricka, smutsfläck, pormask och andra små fel lyser upp framför ansiktet på en som blinkande små neonskyltar. "Titta. Världen är verkligen skit." säger dom och blinkar på.

Så när jag väl kommer hem är jag i stort sett medvetslös efter fem minuter. Inte för att jag gjort något speciellt ansträngande eller varit särskilt socialt aktiv. Jag har bara vaknat och gått upp ur sängen.

Jag stannar här för idag. Tack ifall du tog dig ända hit genom denna vägg av osorterat babbel. Fortsätter nästa gång!