Ibland.

Ibland vill jag bara lätta från marken och sväva iväg, upp i luften. Att stilla observera världen nedanför och se världen utan mig. Rusa förbi i evighet. Att kanske äntligen förstå vad det handlar om.

Ibland känns det som att världen är perfekt, men inte jag. Att det finns en plan men att jag redan spelat ut min roll. Att jag är en statist ämnad att enbart fylla ut tomrummet mellan andra människor.

Ibland känns det som att, om jag bara pressade hårt nog, så skulle jag kunna bryta igenom verkligheten och få se vad som finns där bakom. Mellan väggarna.

Ibland känner jag mig fruktansvärt arg. Brännande ilska. Jag vill bara skrika ut allt som jag gömmer och packat ner. Men jag är rädd. Jag är jävligt rädd. Rädd för att vara klängig. Rädd för att vara påfrestande. Rädd för att vara naken och ignorerad.

Ibland undrar jag om det är för sent att åstadkomma något. Jag är för fattig, för menlös, för vanlig, för normal, för banal, för patetisk, för nere, för trött, för bitter, för tråkig, för fantasilös, för obildad, för jävla tråkig, för tvivlande, för feg. Feg Feg Feg Feg Feg Feg. För att kunna komma någonstans överhuvudtaget.