Ibland.

Ibland vill jag bara lätta från marken och sväva iväg, upp i luften. Att stilla observera världen nedanför och se världen utan mig. Rusa förbi i evighet. Att kanske äntligen förstå vad det handlar om.

Ibland känns det som att världen är perfekt, men inte jag. Att det finns en plan men att jag redan spelat ut min roll. Att jag är en statist ämnad att enbart fylla ut tomrummet mellan andra människor.

Ibland känns det som att, om jag bara pressade hårt nog, så skulle jag kunna bryta igenom verkligheten och få se vad som finns där bakom. Mellan väggarna.

Ibland känner jag mig fruktansvärt arg. Brännande ilska. Jag vill bara skrika ut allt som jag gömmer och packat ner. Men jag är rädd. Jag är jävligt rädd. Rädd för att vara klängig. Rädd för att vara påfrestande. Rädd för att vara naken och ignorerad.

Ibland undrar jag om det är för sent att åstadkomma något. Jag är för fattig, för menlös, för vanlig, för normal, för banal, för patetisk, för nere, för trött, för bitter, för tråkig, för fantasilös, för obildad, för jävla tråkig, för tvivlande, för feg. Feg Feg Feg Feg Feg Feg. För att kunna komma någonstans överhuvudtaget.

Knapra piller

Den 20e April 2015 - Knapra piller

Jag skrev inte ett inlägg igår. Det var ett medvetet val. Jag försökte hålla mig borta från mitt rum i största utsträckning. Gick på en promenad med en vän och satte oss på en utsiktsplats. Det var väldigt stjärnklart, stjärnfall i massor och inte alls så kallt som jag trodde det skulle vara. Det var en behaglig kväll helt enkelt. 

Hade tid på vårdcentralen idag. Det gick lättare än vad jag trodde. Hade förväntat mig att det skulle vara lite motstånd, eller någon som inte riktigt lyssnade. Vilket självklart inte är sant, men känslan var så. Fick fylla i ett litet test som påminner om alla de tusentals internettest man gjort. "Tyder på svår depression" stod det på pappret. Gissar att det är höga betyg.

Har fått utskrivet en kur med anti-depressiva och en remiss till samtalsterapi. Det är nu det händer. Resan till att komma tillbaka till mig själv kan börja på riktigt. Om ungefär två-tre veckor får vi se om pillren fungerar. Är nervös över dom. Läst många skräckhistorier på diverse internetforum om personer som ätit anti-depressiva och hur allt bara brakat åt helvete och jordens undergång. Är lite nervös och smårädd för vad som kommer hända. Och ännu mer för det som kanske inte kommer hända. Det stod att man kunde må sämre i ett par veckor innan dom kickar in. Det är jag lite rädd för. Men det får visa sig. Nu är det en dag i taget som gäller.

Jag känner mig lite ledsen och frustrerad över att det känns som att det här tillståndet har ätit väldigt mycket av min ungdomstid. Det känns som att jag har schabblat bort så jävla många möjligheter och tillfällen, bara för att jag varit "trött" eller "inte orkat". Nu vet jag ju varför. Men jag önskar att alla andra förstod också. Nu är det för sent, men jag önskar verkligen att folk förstod att jag inte har något problem med dom, utan snarare bara med mig själv. Känns som väldigt viktiga år bara spolats ned i toaletten utan att jag ens märkt det.

Men den stela och laddade stämningen så fort jag pratar med någon fortsätter. Jag misstänker att även denna känslan bara sitter i mitt huvud, men den är inte rolig alls. Kan knappt prata med folk det senaste utan att bli orolig och småstressad. Vilket också är nytt för mig. Brukade aldrig ha problem med det. Gillar folk. Generellt. Egentligen. Dom flesta gånger.

Det är lite för sent för att vara uppe nu. Min hjärna har börjat spela upp alla favoritklipp när jag säger och gör något pinsamt och som jag borde skämmas över. Det och alla stunder där en chans och en möjlighet har glidit förbi mig totalt. Allt jag ångrar. Det är rena matinén i mitt huvud just nu.

Ska försöka sova nu. Godnatt människor där ute! 

Jag måste bli bättre på titlar

Den 18e April 2015 - Jag måste bli bättre på titlar

Har tackat nej till många sociala möten idag. Det känns både väldigt, väldigt skönt och väldigt jobbigt. Jag önskar att jag hade energin och viljan att vara överallt samtidigt, men det går inte som det är just nu. Jag vill inte att folk i min närhet ska tro att jag har tröttnat på dom eller att jag inte är tacksam mot dom. Det känns som det börjar bli så för varje sak som jag tackar nej till i sista minuten. Men jag kan verkligen inte hjälpa det. Det är så jag fungerar just nu. Men jag kan inte hjälpa att tänka att jag antagligen sabbat varenda chans att lära känna nya människor i min omgivning. Chanser jag aldrig kommer få tillbaka och kommer ångra resten av livet. Att just på någon av dom tillfällena skulle jag träffa rätt människor och hela mitt liv skulle lösa sig och allt skulle bli perfekt och fjärilar, solsken och mjukglass till alla. Och jag sitter hemma i mörkret och tittar på skitfilm, halvnaken och smutsig. Så känns det.

Har slarvat med att äta denna helgen. Som allt annat blir det en fruktansvärt omständig process. Lyckades handla och laga mat senare på dagen, men det tog alldeles för lång tid. Hade också tomt på kontot. Något som måste ha hänt mellan jag kollade hur mycket pengar jag hade, och när jag skulle betala. Blev tvungen att låta en vän som följde med betala en del av maten.

Det kändes fruktansvärt. Mår fortfarande dåligt över det. "Kan inte ens hantera sin egen ekonomi." "Vilken jävla äcklig loser du är. Jag orkar inte." går tankarna.

Vill äta ännu mindre nu, för jag borde inte ens ha den här maten för att jag är för jävla korkad för att ens kunna kolla mitt jävla konto i tid. Som alla andra jävla människor på jorden verkar klara av helt fint. Men jag är uppenbarligen helt jävla infantil. Försöker tränga undan det och fokusera på verkligheten så gott det går, men det var så jävla oväntat och ett sånt nederlag personligen att det är svårt.

Pratade med en anonym främling på internet som behövde stöd i att ringa och söka hjälp hos vårdcentralen. Skrev hur jag hade upplevt det och att det inte alls är så svårt eller läskigt som man känner. Fick svar nyss att personen verkligen hade uppskattat det jag skrev och kände sig optimistisk och viljan att bli bra. Vi skulle försöka hålla kontakten anonymt under processens gång.

Det kändes väldigt skönt att den jävla skit jag känner kan göra gott hos andra som känner samma sak och att det faktiskt kan hjälpa. Det fick mig också att känna mig lite gladare över beslutet att skapa denna bloggen. Vi är inte ensamma, det vi känner går att fixa, det finns folk som bryr sig, och man måste konstant påminna sig om det. Och om jag kan hjälpa till med det genom att skriva ned hur jag känner här, så är jag mer än glad att göra det. Det känns lite betydelsefullt.

Tankarna över hur pass "intressant läsning" detta är för andra har också krupit fram. Helt ärligt så bryr jag mig inte helt. Den här bloggen är först och främst för min egen skull. Just nu i vilket fall. För att jag ska få ner vad jag känner i text för att det ska bli lättare att förstå, eller för att bara spy ur mig. Kvalitén på inläggen kommer variera, så är det. Så måste det vara!

Ha en bra kväll!

Skuld?

Den 17e April 2015 - Skuld? 

Jag var nära på att inte skriva något idag. Inte för att jag inte orkat, utan för att jag lyckats få en tid på vårdcentralen och för att jag haft ett längre samtal idag. Så jag känner mig "bättre". "Bättre" här är en ganska flexibel term som varierar med vart det är man utgår ifrån, men jag sitter inte och gråter till filmtrailers i vilket fall. Vilket ändå känns som ett steg i rätt riktning. Mina vänner och familj har varit en stor hjälp dom senaste dagarna och jag är så jävla tacksam att dom står ut med mig.

Det kan vara svårt att se personer som finns runtomkring dig när du är som lägst. Jag vet att när jag mått som sämst så har jag nästan haft paranoida drag, där jag misstänkte min bästa vän för att spionera på mig åt en person jag hatade. Eller att alla försöker lura mig genom att vara snälla. Så jag drog mig tillbaka, in i mig själv. Vågade inte lita på folk för risken att dom skulle skada mig. Så rädd var jag.

För mig handlade det mycket om att jag kände att jag inte förtjänade deras vänlighet. Jag var så djupt inne i destruktiva tankar om mig själv, att jag inte kunde förstå hur någon skulle kunna vara snäll mot mig. Jag fick uppfinna anledningar i mitt huvud. Som spioneri-tanken eller "alla vill lura mig så dom kan skratta åt mig senare". Så overkligt var det för mig att jag nästan hellre trodde på en massiv konspiration emot mig, än att någon faktiskt ville mig väl.

Jag kan ibland också känna en extrem skuld gentemot personer som bryr sig om mig. Att jag bara besvärar, att det måste vara jobbigt för alla andra att höra på mitt självömkande och klagande dag ut och dag in. Eller ännu värre, om folk faktiskt är oroliga. Det betyder att folk lägger ned tid på att må lite dåligt över mig eller har ägnat tankar åt det.

Det här är svårt att förklara för mig. Jag vet inte varför, men det händer i vilket fall. Och det kan hända över minsta lilla. Säg att jag säger ett skämt fel eller råkar gå före i en kö, eller avbryta någon som pratar. En blixt av skuld slår ned i magen på mig och allt knyter sig. Den ångesten ligger ofta kvar i mig när jag träffar dom igen. Alla småsaker som jag kommer ihåg spelas upp framför mig. Kanske därför jag känner mig skyldig gentemot folk. För jag ser allt jag gjort för att "fela" dom. Även om dom knappt bryr sig eller har glömt det för länge sedan.

Börjar bli för trött för att skriva mycket mer idag. Ha det bra därute!

Star Wars

Den 16e April - Star Wars

Den här dagen har varit väldigt tung. Har börjat med att boka tid på vårdcentralen, men det visar sig vara krångligare och jobbigare än jag hoppades på. Som tidigare inlägg nämnt, man får problem med motivation och att aktivera sig. Därav blir det extra krångligt.

Har också dragit mig tillbaka idag. Tackat nej till att träffa vänner för att sitta på mitt rum i mörkret och försöka njuta av att spela datorspel istället. Varje gång det händer känns det som ett nederlag. Ännu en möjlighet förlorad till mitt jävla tillstånd och min jävla, jävla hjärna. Spelandet kändes torrt, ensamt och meningslöst. Men jag gjorde det i alla fall, för att ha något att fokusera mina tankar på så dom inte glider in i dom väletablerade synapser som triggar självhat och tvivel.

Men. Sen släpptes den nya teaser-trailern för Star Wars. Och jag såg den. Det kändes som en pust av frisk luft i ett kvavt och varmt rum. Bara en liten pust.

För ett par minuter försvann jag in i en annan värld. Jag var tio år igen. Det kändes så. Ren och skär förväntan och förundran. En välbehövlig påminnelse om att det inte alltid behöver vara så här. Att det inte alltid varit så här heller.

Jag tänker på mig själv som barn. Vart fan tog han vägen? Jag var inte alltid så här. Jag minns det, även om det känns oändligt avlägset. Hur fan kunde det bli så här? Sakerna som jag ibland tänker och mina tankar om mig själv. Allt det säger jag ju till mig själv. Till den lilla pojken som satt vid teven och såg på Star Wars för första gången med stora ögon. Till den pojken som älskade att springa runt i skogen och utforska och leka. Pojken som tyckte att livet var ett äventyr och att det alltid fanns saker att upptäcka. Pojken som inte visste hur det såg ut i världen och som alltid trodde det bästa om alla. Den arga pojken. Den ledsna pojken. Den glada pojken. Hur fan kan jag göra så här mot honom? Hade han förstått? Hade han fattat? Jag kan se framför mig hur han tittar på mig med tårfyllda ögon. Och jag vill bara säga att det inte är mitt fel att det blir så här. Det bara händer. Förlåt mig. Helvete förlåt mig. Jag vill skrika det till honom. Till alla. Till mig själv. 

Motivation

Den 15e April, 2015 - Motivation

Märker redan nu att det här kommer bli en utmaning för mig. Min motivationsnivå ligger lågt. Riktigt lågt. Funderade på att bara skita i det. "Det kommer aldrig bli något bra av det här ändå" tänkte jag. Men tanken här är inte att det ska bli bra. Det här är i första hand för min egen skull. Det här är också en sak som kan vara fruktansvärt frustrerande med att omge sig med människor som mår så här. Den totala bristen på motivation och vilja.

Vi har alla upplevt känslan när man inte är motiverad för fem öre. När man bara, enbart vill göra något annat. Du har blivit inbjuden till en fest. Du har lovat att komma. Föreställ dig dom värsta människorna du vet. Om du inte har några bra exempel, hitta på några riktigt hemska. Sådana där som smaskar med öppen mun, bara pratar om väder, husdjur eller sina barn. Äckliga gubbar med sunkiga åsikter. Skrikiga moraltanter. Valfri politisk ungdomsförening. Vad som än får dig att bli lite irriterad och trött.

Föreställ dig dom. Se dom klart i huvudet. Föreställ dig alla dessa människor i samma rum. Föreställ dig nu att dom ska på samma fest du ska på. Det regnar ute, du har film och snacks hemma. Soffan är mjuk och varm. Och du måste gå om fem minuter.

DEN känslan beskriver lite hur jag känner inför allt.

Varje handling och aktivitet blir för mig en lång och komplicerad process med många steg som alla är fruktansvärt omständliga. Något så enkelt som att duscha blir en kamp. För min del bottnar det kanske i att allting känns så jäkla värdelöst och menlöst. Varför ska jag duscha när jag ändå blir smutsig igen? För vems skull ska jag duscha? Min egen? Jag hatar mig själv ändå. Inte som att en dusch kommer göra det bättre. Jag förtjänar inte en dusch. Jag orkar inte. Det blir som ett högt alpint berg du måste bestiga. Ju högre du kommer desto tunnare blir luften. Några motionerande pensionärer med stavar går om dig. Det hjälper inte.

Allt det här kommer igång i huvudet och gör hela processen, som egentligen bara är att klä av sig, skölja av sig, gå ut, klä på sig (alternativt steg) och fortsätta med min existens, till en fruktansvärt krävande och uttömmande kamp. En bergsklättring. Bara för att övertyga mig själv att duscha. 

Samma sak med att gå upp på morgonen. Eller att få sig själv till att laga mat eller att äta. Eller att tvätta.

Det känns ibland som att jag håller mitt riktiga jag inspärrat någonstans i min kropp. Den där människan som kan, vill, orkar och står ut. Och den människan vill ut. Den river, klöser och skriker. Jag känner frustrationen. "Varför kan jag inte bara göra saker? Varför gör jag så här mot mig själv? Kommer det alltid vara så här? Varför kan jag inte vara normal?".

Naturligtvis lyssnar man inte. Den har blivit ännu en stämma i en redan stor kör med röster inom en som alla tävlar om vem som kan ge mest skuld och slänga mest skit.

Tack för den här gången!

Det börjar

 Den 14e April, 2015 - Det börjar.

Idén till denna blogg föddes under ett besök till Luleå. Jag sitter på en småsunkig korvkiosk efter ett totalmisslyckande. Himlen är gråblek och regnblandat snöslask slår emot rutan där jag sitter. På andra sidan gatan står en ensam musikant och spelar sentimentala slingor på saxofon. Löjligt vemodigt. Sådär som man tror det bara kan vara i svenska kriminalfilmer.

Där föddes tanken. En utmaning och ett projekt som kan följa mig genom den här perioden. Kanske är det till nytta för andra. Kanske är det bara för min egen skull. Vi får se varthän det barkar.

Klockan är halv åtta på kvällen.
Jag kom nyss hem ifrån Luleå efter en lång och uttömmande tågresa. Det första jag gjorde var att gå och lägga mig. Sen åt jag. Sen gick jag hem igen. Hemma har jag slösurfat och tänkt igenom alla gånger jag misslyckats, gjort bort mig eller skämt ut mig. Sen har jag gått igenom den dagliga rutinen med att konstatera hur misslyckad jag är, hur jag sviker alla jag känner och hur ingen nog egentligen vill umgås med mig överhuvudtaget. Och jag har också gjort en blogg.

För en person som är utanför mitt huvud så kanske det här låter ganska hemskt, absurt, löjligt eller kanske bara ynkligt. Det är förståeligt. Det finns stunder då jag tycker detsamma. Men det är svårt att relatera till. När någon säger att dom är "deprimerade" så försöker man direkt att koppla det till egna erfarenheter och känslor. Men det är nästintill omöjligt att till fullo förstå hur en person som mig själv tänker utan att själv ha varit där för det här tillståndet liknar inget annat. Jag kan kanske ge en liten inblick i hur jag känner precis just nu.

För min del känns allting just nu hopplöst, värdelöst, tomt och kallt. Jag tänker ofta på om det är det här som är "livet" alla pratar om hela tiden och ifall det är den här "dagen som jag borde fånga" som man läser överallt. Ingenting för mig betyder något just nu. Mina hobbies känns meningslösa och banala. Mina vänner vill inte umgås med mig egentligen. Och när dom väl gör det så vill dom bara därifrån och tillbaka till sina egna, bättre, liv så dom slipper vara i min aura av smuts och äckel. Jag börjar ifrågasätta hela den här idén och att ingen kommer vilja läsa om sådant här. Jag känner mig som Kung Midas bortglömda kusin. Allt och alla jag rör blir till skit.

Jag är rationell nog att förstå att det här är bara mina känslor, och inte hur verkligheten faktiskt ser ut. Men att gå upp varje morgon med känslan av att all är meningslöst och att ingen vill titta på mig och övertyga sig om att gå upp ändå, tar energi. Att fortsätta dagen med samma tanke och träffa på kollegor och vänner, samtidigt som man tolkar varje signal som att dom vill fly från mig, tar ännu mer energi. Samtidigt som man ser varenda dammtuss, spricka, smutsfläck, pormask och andra små fel lyser upp framför ansiktet på en som blinkande små neonskyltar. "Titta. Världen är verkligen skit." säger dom och blinkar på.

Så när jag väl kommer hem är jag i stort sett medvetslös efter fem minuter. Inte för att jag gjort något speciellt ansträngande eller varit särskilt socialt aktiv. Jag har bara vaknat och gått upp ur sängen.

Jag stannar här för idag. Tack ifall du tog dig ända hit genom denna vägg av osorterat babbel. Fortsätter nästa gång!